shanghaiginger

Jag ägnar tankar åt Norge mest hela tiden varje dag nu. Vad som hände är helt ofattbart och jag blir påmind om det hela tiden. Just nu är jag i en stad nära Norge, många norrmän spenderar deras semester här, jag hör norska och träffar på norrmän varje dag. Jag befinner mig i västkustens skärgård, öar överallt...det är oundvikligt att inte tänka på det. Jag lider med de drabbade, de som var med- eller i närheten av de drabbade områdena under attackerna och de som mist nära och kära.

Det är svårt att finna ord när man ska försöka skriva något om en sådan här händelse. Det finns så mycket att säga men samtidigt känner man sig nästan stum när man tänker på det hela.

Norge och norskarna är starka, de kommer att kämpa sig ur det här. Jag vill inte säga att jag kan tänka mig hur jobbigt och svårt det måste vara såhär i efterhand, för de som var på med Utøya eller i Oslo centrum och släktingar och vänner till dem..för det kan jag inte. Inte på långa vägar. Men jag förstår att det måste vara oerhört svårt att behandla detta. Svårt att kontrollera det man tänker, säger, gör. Men främst fruktansvärt svårt att vänja sig vid det faktum, att man har mist en familjevän eller kompis, på detta vis.